Annas blogg

På denna blogg så hade jag ju tänkt att bara skriva om positiva saker. I lördags hände något negativt, som jag nu försöker vända till något positivt. Alla säkringar gick i Kalla´s lilla pointerhjärna, vilket fick oss att komma tillbaka till ruta noll. Inte ens ruta ett känns det som om vi hamnat på. Så besviken är jag. Inte på Kalla, hon är ju bara en hund, utan på mig själv. Att jag inte sett och förstått. Att jag läst en massa böcker, gått kurs och insupit en massa kunskap men ändå inte fattat och därmed heller inte agerat.

Det jag pratar om är vikten av ögonkontakt. Uppmärksamheten från hunden på mig. Jag har alltså nöjt mig med lite ögonkontakt och tyckt att det varit bra. Men jag vill ju inte ha det bra. Jag vill ju det ska vara perfekt och då räcker det inte med lite ögonkontakt ibland. Jag har efter lördagens bravader skruvat upp kraven och förväntningarna på Kalla till 200% - och tro mig - det funkar. Hon kan så mycket mer än vad jag tror när det gäller fokus på mig och kraven jag kan ställa på henne ökar som en forsande fjällbäck.

Igår tränade vi utanför rapphönsburen. Vi har bara fyra fåglar kvar, men denna kvartett kan ställa till med mer liv än vad man tror. Jag krävde 200% foksering av Kalla när vi tränade linförighet utanför rapphönsburen. Hur svårt var det? Inte svårt alls. Varför, VARFÖR har jag nöjt mig med mindre? Kalla hde fullt fokus på mig, visst försökte hon tvär-titta när fåglarna gjorde ett högre ljud, eller pep annorlunda. Men jag såg att hon i den rörelsen ångrade sig och valde att fokusera på mig. Jag fick henne att ligga ner och somna. Och vi var inte ensamma. Även Alii fick prova på samma medicin.

Resultatet man får är en mer ödmjuk hund, som inte piper, stressar och kräver att få utlopp för sin energi, begär och jaktlust. Kanske är vi på ruta ett nu.

Som plåster på såren (för att jag varit så korkad) köpte Aliis matte mig en merinoullbuff på favoritaffären Fjällsport Tärnaby.

Chili slutade på en hedrande bronsplats i helgens Nordiska Mästerskap i Norge. Hon tog en etta på 76p och är därmed även Norsk jaktchampion!
Svenska laget där Chili blev bästa hund slutade på 2:a plats efter Norge. Finska laget tog rejält med stryk och blev hopplöst sist, en stor fjäder i hatten för den lilla trädskällarnationen Norge som vann.
Chili gick för öppna spjäll båda provdagarna och var även dag två snubblande när en ny etta när hon hamnade på försmädliga 73p. Men det räcker med en 1:a i Norge om man redan är SJCH!

Efter premiärdagarna belv jag förkyld och så har jag jobbat lite också. Sedan fick jag kontakt med vännerna från Finland som varit i Klimpfjäll på jakt. Dom kom förbi här och vi hann ut och jaga en dag tillsammans. Kalla och hennes bror Rutu skulle visa vad de gick för...Det är som sagt inte fågeltätt på fjället i bland, så medvindssöket vi hade på väg ut resulterade i ...ingenting. När vi vände hemåt hittade Kalla en kull som hon stod för. Lite trixigt att ta sig dit i rätt vind, så kullen flög innan vi kom till skott. Jag och Kalla memorerade "Olhssons lag"; det finns alltid en kvar, och gick dit för att utreda. Mycket riktigt flög det inte upp en kvarsittande fågel. Jag sköt, bommade och undrade var Kalla tog vägen....för hon hade inte sprungit efter fågeln, så mycket såg jag. När jag kollade runt busken så satt hon där så fint! Så kan det gå om man tränar lugn/sitt i skott.

Resten av kullen gäckade oss genom att vara lätta på vingarna. Men en rackare fick vi med oss hem!

Och nu har Göran och Chili åkt iväg till Norge för att tävla i Nordiska Mästerskapen!

^{Rutu med ägare och fågel. Det är alltså inte Kalla på bilden...även om de är på pricken lika.}

Jaha. Då va den över. Premiären. För min del en lyckad sådan. Jag och Kalla fick följa med vorstehvännerna (som numera har pointer) ut till fjälls. Vi tog motorbåt ut till en udde, ställde upp tälten, och sedan var det bara att promenera upp på fjället. Första dagen, första släpp, så försvann Pimen´s Anton. Vorstehvännerna gick upp mot fjället för att leta. Som tur var släntrade jag efter Ante´s husse neråt skogen. Där stod han. Pott-säkert. Jag hann binda Kalla, få av mig ryggsäcken och gå fram till position. Ante är så lugn, reser så mjukt. Jag lyckades pricka premiärens första ripa!

Jag och Kalla har fått lära oss massor. Jag tillhör ju den kategorin som tror och vill se ett stånd innan man laddar bössan och går upp för att ge resning. Pyttsan säger jag bara. I dessa dåliga vittringstider får man bara läsa hunden och vara beredd. Nyp och pet. Är man inte beredd har man med lite otur både en eftergång och inte ens hunnit smälla igen bössan. Tur man hade med sig mer rutinerat folk än mig...

På lördagen var en av oss jätteförkyld och Kalla hade ett framben som såg ut som en fjällbjörk. Gissningsvis hade hon blivit getingstungen i bogen. Sedan hade nog svullnaden/vätskan runnit ner i benet. När hon fick röra på sig gick svullnaden ner, men det känndes dumt att chansa. Vi bestämde oss för att åka hem.

Båtmotoreländet vägrade starta. Vi fick ro, vilket uppskattningsvis tog oss 45 minuter. Skepparn fick dessutom ro tillbaka och hämta resten av packningen. Det tog 1 timme och 14 minuter.

^{Fällning för Pimen´s Anton. Helt lugn i skott och flog. En cooling}.

Så har vi avverkat ett träningspass i Ammarnäs. Vi gick ut i dimma och regn men fick ett perfekt väder allteftersom dagen gick. Det var viltfinnar-Alii som hittade första fågeln. I koppel. Hela gruppen fick då backa tillbaka för att komma i rätt vind. Sedan hade vi fåglar lite här och var i det höga riset. Tyvärr var fåglerna lite för svåra för hundarna. Det blev mest bara stötar. Dimma och regn brukar ha den effekten.

Nu är det premiär i morgon. Jag sticker nuuuuuu!

Sorry Sofia att jag legat på latsidan vad gäller bloggandet. Ska försöka skärpa till mig.

Jag har tyvärr inte inventerat i år. Lite beror det på vädret - det har ju varit så himla varmt! Men mest beror det på en inflammation i min fot. Det började som ett skavsår av min nya löpardojja och blev en dum inflammation som nu nästan är borta. Rallys tass blir bättre och hon kan följa med ut i skogen fast bara gå i koppel. Nån fem-minutersrunda har hon fått. Jag har uppfunnit en socka gjord av neopren så jag ska slippa linda varje gång vi ska ut. Neoprenet är elastist men inte så slitstarkt. Simtränat har hon förstås gjort också. Det är ju den bästa träningen för halta hundar.

I helgen blir det fjällträning för Kalla och Alii. Jag bara mååååste komma ihåg kameran! Göran går tävlingsledarutbildning i Vilhelmina.

I stället för bössa har i alla fall Göran kommit ihåg kameran. Här bjuder han på några klockrena (!!) fågelbilder à la trädskällarlivet.

Ursch vad dålig jag är på att blogga nu för tiden. Det har ju hänt en hel del sen sist.

• Kalla har blivit HD-röntgad och resultatet blev ett A!

• Kalla har äntligen börjat löpa för andra gången i sitt liv. Hon verkar ha lika lång cykel som finskspetsarna...

• Göran har opererat sin höft och mår efter omständigheterna bra.

• Rally har opererat sin tå igen. Hon har haltat och varit "tryck-öm" på amputationen, så nu bestämde jag mig för att försöka göra något åt det. Vi får se om det lyckas. Men en halt jakthund är inget bra alternativ ändå.

När Göran var på sjukstugan passade Aya på att lossa allt sitt hår. Hon har ju hållt på med det ett tag men nu...fick jag loss halva hunden och kunde stoppa den i en kasse och kasta bort. Rätt del blev kvar.

Aya njuter av mattes mjuka borstning...det är nästan så man somnar...

Halva Aya ska kastas bort. Har två kardor, men i detta fall är det den svarta som biter bäst.

Nu är vär lilla H-kull registrerad och finns ute på SKKs hunddata. Vad jag vet ska de kallas för samma som registreringsnamnet. Fröken Helmi ska till en återkommande valpköpare som tidigare köpt ur V-kullen!

Nu finns reportaget om Chili och Göran ute på nätet. Läs reportaget här»

Nu har jag legat på latsidan vad gäller bloggandet. Lite beror det på det fina vädret och att vi då varit ute så mycket vi kan. I lördags tog jag en skejttur på fjället. Var lite sent ute så det gick bra att ta sig ut...men sämre att ta sig tillbaka till bilen...

Att sjekta på skaren ger mig en massa energi, men i lördags var jag sur som ättika och genomblöt av svett.

I söndags var vi på VBFKs årsmöte. Där fick vi träna med min hundguru Mattias Westerlund. Kalla skötte sig exemplariskt. Gick fot som om hon aldrig gjort annat. Brydde sig inte så mycket om de andra hundarna och var helt lugn i gruppen. Vi fick en lite n på minnelse av Mattias om vad vi skulle träna på. Därför ska vi hem och tillverka låtsasripor. Sen ska Alii´s matte nog ringa Ingvar...

_{Ingen brist på uppmärksamhet på matte här inte...}

...att man nästan blir religiös!

Skejtföret är alltdeles fantastiskt. Miljön är inte elljusspåret...

Grattis alla Milton-fans! Nu har han slagit till! 1:a ÖKL med HP ger biljett till Segrarklass »

Nu är det gjort. Kungsledenrännet för 3:e året. Inför det här året hade de dragit ner starten längst ner i Centrumbacken. Obra, för en åkare som jag. "Ta det bara lugnt" sa alla. Jomenvisst! Vad är alternativet?! Pumpa uppför som en tok?

Spåren var jättefina ända till Syterstugan, sedan blev det sämre. Som tur var hade vi västa hejjarklacken i Ols-Tjulsbacken, så den gick som en dans! Tärnasjön tog vi i motvind och moddig snö. Hittade två karlar längs banan där den ena klagade över att låren tagit slut. Stackarn...(NOT)

Vid Tärnasjöstugan var den en annan karl som bröt för att han hade ont i fötterna. Stackarn...(NOT, NOT!!)

Vid Tjulträsket hade skoterleden dragits om, inne i skogen. För mycket vatten ute på sjön. Detta innebar en längre sträcka av huppiguppskoterspårskörning. Tjulträsket var vattnigt och sugande, men vi hade i alla fall vinden i ryggen. Sista biten var i vanlig ordning värst, den sträckan går i snigelfart känns det som. Men vi klarade det i år också även om föret var sämre.

Värst ont gjorde det i fötterna, faktiskt även för Vorstehvännen. Sedan kom nog min rygg som tvåa. Men musklerna har klarat sig fint, därför åkte midjeväskan på under söndagen och Kalla och Rally fick sig en tur på fjället i det fina vädret!

_{På väg uppför starten i Hemavan. Foto: Urban Viklund}

Vem som helst kan dra...här kommer Sörlidbäckens Ferra och lillmatte Amanda. Det ser ju ut att gå jättebra!

I helgen var vi på fjällträning med VBFK. Kalla, Alii och Swix fick följa med. Det snöade en hel del på lördagen men ut for vi! Söndagen var mycket mycket bättre! Solen sken och vinterfjällen var snöiga och fina. Ännu mer snö bara...men men. Kalla skötte sig jättebra och jag är supernöjd med helgen. Hon klarade apportprovet på söndagen, men vi ska träna greppet lite mer. Isiga, frusna ripor är inte så nice, tycker hon.

Alii är en viltfinnare av rang. Hon hade nog flest situationer av alla hundarna. På söndagen hade hon tre lyckade situationer och hennes matte är nog nöjd. Sista situationen var i konkurrens med Kalla. Jag hann tänka att "det här går åt h-vete" men båda hundarna stannade när fåglen flög!

Swix har lärt sig massor. Från att på lördagen mest undra varför vi pulsade runt i den där djupa snön, till att på söndagen ta fågeln i vind över en liten kulle. Han stannade också kvar på husses signal, och fick apportera på plats.

_{Swix har bestämt sig; här är det fågel! Observera det "icke-eftergångsvänliga" snödjupet.}